I wish I could believe in me

Svartsjuka är en plåga. Jag hatar att vara svartsjuk. När jag blir det skäms jag, otroligt mycket. Det krävs att en vän inte vill vara med mig för att det ska börja. Enda sättet att slippa är att vara otroligt godtrogen, och det är jag tyvärr inte. Undrar varför jag inte är bjuden...Fast jag har fantastiska vänner. Fast de kanske inte är så fantastiska.

Ny skola, nya vänner och ändå dras jag till samma sorts personer...De jag tycker bäst om klarar ofta inte skolan lika bra som jag gör...så att jag inte behöver känna mig underlägsen. Varför är jag sån. Ibland hatar jag mig själv. det borde jag inte göra. Gud älskar mig som jag är men ändå vill jag förändras.

Jag har blivit mer självständig. men inte tillräckligt. Jag säger fortfarande inte vad jag tycker. Om jag har en udda åsikt säger jag att jag inte har någon åsikt. Varför kan jag inte vara stark?

Musik betyder så mycket för mig. Jag har svårt att leva utan den. Jag tror det är därför som lovsången i kyrkan berör mig så starkt. Lycka berör mig oxå. När jag ser någon helas gråter jag av lycka. När jag är ensam är det tyvärr nästan aldrig lyckotårar.

I kyrkan är jag respekterad på ett helt annat sätt. Jag är med människor som tycker och tänker ungefär som jag. Där vågar jag ta plats, prata med sådana som ser ensamma ut, ge mina åsikter, helt enkelt vara mig själv.

Tyvärr är det inte lika enkelt i vardagen. jag kan inte förändra mig. jag försöker och försöker men jag lyckas inte. Ibland hoppas jag att mina vänner tycker som jag, blir lika arg när saker händer men de få gånger jag har frågat är det inte så. jag önskar att det fanns någon som förstår mig fullkomligt. Gud gör det men jag klarar inte alltid av att nå fram till honom. Förstår inbte allting och har ingen att fråga.

Nu ska jag vila lite.